OM FREDRIK
Mot löftet att aldrig börja röka, fick han på sin 18-årsdag 1000 kronor av sina föräldrar. För pengarna köpte han det grafiska blad av Miró, som fortfarande finns kvar i dödsboets ägo. Därmed lades grunden till Fredrik Roos konstsamling, på sin tid en av världens största privata och värderad till mellan 200 och 400 miljoner kronor vid hans död i juni 1991. Fredrik Roos, eller Figge, som han kallades, var Malmöpojken som tidigt lämnade stan. Först ett år i Schweiz, senare internatskola i sigtuna, därefter studier vid Handels i Stockholm. Han hade lägenheter i Stockholm, Paris och London, där han bodde i många år, och zug i Schweiz, där han var skriven när han gick bort, 40 år gammal. Ändå har han mer än någon annan i sin generation bidragit till att befästa malmös identitet som konststad.
Trots att han kom från en av den skånska penningaristokratins dominerande släkter valde han att inte göra karriär inom det familjeägda bankimperiet. Istället skapade han sig av egen kraft ett namn, både inom finans- och konstvärlden. Idag är han kanske ihågkommen, nationellt såväl som internationellt, som grundare av ett privatmuseum, vars betydelse för svenskt kulturliv knappast går att överskatta.
Vad drev honom att bygga upp den stora samlingen? Vad fick honom att investera miljoner i Rooseum? Synen på Fredrik Roos som konstsamlare är splittrad. De flesta som kände honom menar att han drevs till lika delar av ett genuint intresse och insikten att aldrig missa en bra affär. Ändå är det bilden av passionerad samlare som väger över. Han visste vad han ville ha - de amerikanska nyexpressionisterna Julian Schnabel och Jean-Michel Basquiat tillhör dem vars verk han fattade omedelbar kärlek till och genast köpte in. Bland svenska konstnärer var Jan Svenungsson, Max Book, Eva Löfdahl och Stig Sjölund några av dem han mycket tidigt investerade i.
De bästa konstsamlarna sägs köpa både med "ögon och öron". Fredrik Roos använde också "mun och näsa". Hans kärlek till konsten var nästan fysisk och hans aptit på nya verk omättlig. Att handla efter att bara ha sett ett verk på foto, vanligt under 1980-talet, var för honom nästan otänkbart. Han ville se sina inköp i verkligheten, ta på dem, känna den fysiska närvaron av sina inversteringar. Till synes outtröttlig, kunde han vid sina återkommande inköpsresor till New York besöka 20-30 gallerier per dag. Han besökte konstnärerna i deras ateljéer och kunde tillbringa timmar i samtal med dem. Han hade total tillit till sitt eget omdöme, ångrade sällan ett inköp och grämde sig aldrig över felinvesteringar. Ändå, eller kanske just därför, omsatte han då och då sin samling. Verken av de äldre svenska konstnärerna, till exempel Gösta Adrian Nilsson, kretsen kring dardel, och Olle Baertling, såldes i rätttid, till bra priser. Vinsterna investerades genast i samtidskonst. han kunde köpa hela utställningar, ibland dagen före vernissagen. ingen sade nej, när Figge bad om en förhandstitt. För när Fredrik Roos köpte, var det en signal, att detta var en konstnär vars verk skulle stiga i värde. Ibland föreföll han så besatt av samtidskonsten, att många glömde att han också var en slipad börsmäklare, som gjort en förmögenhet på aktiehandel och kloka investeringar. Det är lätt att föreställa sig att han i det katedralliknande Rörsjöverket ville ge sin samling en värdig infattning.
Det har också spekulerats i att han ville bygga ett minne över sig själv. men i den mån det handlade om en hyllning, var det till farfar Axel, grundare av Skånska Banken1935 och även fadern, med samma namn.
Fredrik Roos var mycket medveten både om banden till den skånska industrialismens fäder, och familjetraditionen, att verka utan att synas allt för mycket. Han talade sällan om sin egen betydelse för svenskt knstliv, men var omvittnat stolt över Rooseum. Han engagerade sig djupt både i ombyggnaden och i utställningarna - men visste också att ge frihet både åt arkitekter och utställningskommissarier.
Fredrik Roos funderade aldrig på att bosätta sig permanent i Malmö även om han skaffade sig en övernattningslägenhet i anslutning till Rooseum. Men längtan till rötterna i skåne blev starkare under hans sista år. När planerna på att skapa ett privatmuseum på Kastellholmen i Stockholm drog ut på tiden, var det naturligt att se sig om efter en byggnad i Malmö. " En femstjärnig attraktion med superkvalitet som profil" och med Louisiana i Humlebaeck som närmaste förebild, var vad han hade i tankarna när han via sitt företag Parafront 1986 köpte det gamla elverket som stod tomt. Den äldre generationen Roos ogillade starkt namnet Rooseum, eftersom det ansågs strida mot familjens diskreta profil. Med sedvanlig envishet insisterade han och i dag framstår ordleken som en genealisk sammanfattning av två skillda sidor i hans personlighet: å ena sidan konstälskaren och privatpersonen Fredrik Roos, å den andra meccenaten som till nästan vilket pris som helst ville dokumentera en av de viktigaste epokerna inom svensk konst för eftervärlden.
Text av Lilith Waltenberg