Årets stipendiat arbetar huvudsakligen med skulptur som balanserar mellan det abstrakta och konkreta. Verken är utförda med en enorm precision och känsla för materialets egenskaper och komposition. I sitt konstnärskap förenar stipendiaten det långsamma och traditionella hantverket med ett konceptuellt tänkande som utmanar betraktaren till att reflektera över skulpturen och objektens förmåga att befinna sig mel- lan ett inre och ett yttre rum.
2021 års stipendium tilldelas: Gabriel Karlsson, Konsthögskolan i Malmö.
I SAMTAL MED GABRIEL KARLSSON
Iselin Page, Intendent Artipelag:
Nu sitter jag närmast insnöad i min lägenhet och växlar mellan att titta på din portfolio och ut genom fönstret på vinterlandskapet. Allt känns plötsligt vitt och tyst. Utanför öppnar sig landskapet, ljuset tränger ge- nom den vita himlen och snön väller ner i en takt som påminner om en jämn men långsam process. När jag vänder blicken mot objekten i portfolion får tankarna lugn. I din förra epost beskrev du kortfattat hur du arbetar med långsamma tankeprocesser och material, hur du nyttjar detta som en metod för att själv sakta ner. Vill du berätta lite mer om hur arbetsprocessen ser ut och hur materialet och tanken flätas ihop, och hur de påverkar varandra?
Gabriel Karlsson:
Jag sitter också insnöad i vinterlandskapet. Att arbeta med material som kräver tid är för mig ett sätt att sakta ner tanken, ibland till den grad att den slutar existera eller byter form. Genom att sudda ut gränserna mellan mig och det som jag har framför mig uppstår ett tänkande som står i kontrast till ett vaneseende och slentrian. I ateljén försöker jag lyssna till materialet och objektets egen vilja snarare än att styra den, och jag jobbar ofta med många projekt samtidigt för att låta dem gå in och ut ur varandra. Även om jag har makt över vad som sker när jag konstruerar förutsättningar och ramverk för projekt så upplever jag sällan att det är jag som bestämmer när någonting faktiskt har tagit form. I det skedet är jag nog lika mycket en betraktare av det jag har framför mig som vem som helst. Även om arbetsprocessen ofta ter sig långsam i ateljén så sker den också parallellt med en snabbare tankeprocess som befinner sig utanför det praktiska arbetet. Den hör ihop med iakttagelser i vardagen som jag vill eller behöver ta in i ateljén. Mitt intresse för skulptur grundar sig mycket i hur medvetandet för- håller sig till omgivningen och hur vi skapar spökbilder av det vi ser inom oss. Dessa konstruerade bilder i medvetandet är ju faktiskt minst lika verkliga som det som existerar utanför oss. Om man accepterar en distinktion mellan två olika typer av objekt, det faktiska och det tänkta, så tänker jag att skulptur har förmågan att befinna sig mitt emellan dessa två lägen.
Iselin Page:
Tack för att du delar med dig av dina reflektioner kring arbets- processen, det ger verkligen en djupare förståelse för dina verk. Förut- om den långsamma arbetsprocessen i ateljén nämner du en snabbare parallell tankeprocess som kanske handlar mer om livet utanför ateljén. Här ryms visserligen många olika perioder och erfarenheter, men om vi fokuserar på det senaste året så har du ägnat rätt mycket tid åt assistentarbetet. Jag kan föreställa mig att det har skapat många intressanta idéer och dialoger. Hur skulle du själv beskriva arbetet som assistent åt andra konstnärer och hur har detta färgat ditt konstnärskap?
Gabriel Karlsson:
Att jobba som assistent har gett mig erfarenheter som nog inte går att få på en konstutbildning. De senaste åren har jag haft turen att få vara med och utforma projekt för en fantastisk konstnär och tänkare vilket har gett mig många nya perspektiv på min egen praktik och på konst i stort. Även om min praktik är starkt knuten till verk- staden och ateljén i en ganska isolerad process så har jag en tro på att konst i första hand handlar om ett utbyte mellan människor i en sorts tyst kunskap. På det här sättet är mötet med andra människor och konstnärskap nog den viktigaste katalysatorn för att utveckla och föra idéer framåt. Ett av mina första projekt som jag gjorde innan jag började på konsthögskola handlade om idén och försöket att gå utan- för mig själv för att producera verk ur någon annans eller någonting annats perspektiv än mitt eget. Den här idén har nog funnits med i alla mina projekt de senaste åren även om den inte är direkt uttalad.
Iselin Page:
Du nämnde skulpturens förmåga att existera mellan det tänkta objektet (spökbilden) och det faktiska objektet, vilket ligger helt i linje med min upplevelse av dina verk. Som betraktare uppfattar jag det som om verken oscillerar mellan ett inre och yttre rum. Jag minns hur detta flytande, som kan vara svårt att placera, omedelbart fångade mitt intresse. Vid första anblicken var det ett sinnligt intryck – objekten, materialiteten och precisionen – sedan blev jag snabbt medveten om relationen mellan konsten, betraktaren och omgivningen. Det var som om det inre rummet gradvis öppnade sig genom att se helheten. Vad betyder omgivningen i mötet med din konst och hur arbetar du inför en utställning med installering och arkitekturens rumsliga begränsningar?
Gabriel Karlsson:
När jag installerar så brukar jag ofta utgå ifrån rummet i försöket att förstå hur det kan och faktiskt möter det som jag vill ställa ut. I ut- ställningssituationer brukar det vara en ganska speciell känsla av att lokalen på något sätt förhåller sig lite avlägset till omvärlden. Jag tror att jag har hamnat i en imitation av det tillståndet i min konst. Som att varje objekt på något vis är ett resultat av ett ”spökrum”. I min examensutställning så startade jag hela installeringsprocessen med att lägga två planskisser av utställningslokalen på varandra för att vrida den ena 159 grader. Efter det letade jag efter metoder att installera ut- ställningen efter planskissen som var vriden. Resultatet blev att det imaginära rummet fick bestämma placeringen av objekten i det riktiga utställningsrummet. Jag har varit intresserad av just den vridningen av verkligheten som konst faktiskt kan åstadkomma. Kanske inte som ett distanserande från världen utan istället som en möjlighet för att se det hela på ett annat sätt.
Iselin Page:
Kreativiteten i vridningen av verkligheten öppnar sannerligen upp för ett annat sätt att se. Som betraktare av dina verk kan jag uppleva det som både absurt och överväldigande. Ett konkret exempel är verket: 19,5 x 25,7 x 24,7, 2019 i keramik. Verket är en avgjutning av en väs- ka innehållande en lerklump med samma yttermått som konstnärens huvud som ett rätblock, 19,5 x 25,7 x 24,7 cm (s. 84–85). Genom att jämföra ditt huvud, till volym, med andra objekt närmast tvingar du betraktaren att vända på sitt perspektiv. En av de sakerna jag fastnade för med just detta konstverk är hur hantverket är förenat med ett konceptuellt tänkande utan att de slår ut varandra. En tendens de senaste åren har varit att konsthantverket har fått en allt mer aktuell position i konstvärlden. Upplever du att konsthantverket är på väg in i en ny fas och vart går vägen vidare för dig som konstnär?
Gabriel Karlsson:
För mig så är hantverket en viktig del av utformandet av idéer. Jag upplever det nästan som att arbetet med händerna och materialet ger mig det konceptuella tänkandet. Jag tycker att det finns en väldigt intressant skärningspunkt i detta, att två vitt skilda sätt att förhålla sig till något också kan komplettera och underbygga varandra. Verket med titeln 19,5 x 25,7 x 24,7 är ett resultat av en sådan process där självaproceduren att gjuta av också gett mig ett förhållningssätt till själva objektet. Även om avgjutningen, gjutformen och imitation kommer från en gammal hantverkstradition så går processen att översätta till väldigt mycket annat som händer runt omkring oss. Jag tänker mig att geometri är en sorts gjutform åt tanken, men mer specifikt är väl hur brödet formas av sin bakform eller hur fotavtrycket i snön bär på en massa skulpturala värden. I ett specifikt hantverk så förhåller man sig lika mycket till det som inte är möjligt att göra som till vad som faktiskt är möjligt med materialet. Jag känner en sorts trygghet i denna begränsning. Jag tror att många använder sig av hantverk idag som en typ av konceptuell orientering, och detta tycker jag är en intressant utgångspunkt just för att det på något sätt förskjuter intresset från konstnären till det faktiska objektet.
För min egen del så kommer jag att fortsätta med mina projekt fram- över och planerar att bygga upp en arbets- och verkstadssituation som kan användas för både mig och andra. En fantasi har länge varit att vara med och starta upp någonting kollektivt och låta utveckla det till att bli en plats där konst kan skapas, diskuteras och visas.