”Fredrik Roos stiftelses stipendium 2018 tilldelas Jonas Malmberg för ett konstnärskap som utgår från en nordisk, romantisk tradition – en tradition han problematiserar på ett synnerligen intelligent sätt.”
INTREVJU AV JONAS MALMBERG
Iselin Page – Intendent, Artipelag
Trots att du är en ung konstnär som nyligen har utexaminerats från konsthögskolan, så vittnar dina verk om en mogen process som är fokuserad mot ett uttryck och mot specifika material. Färgpaletten återkommer och motiven glider över i varandra. Dina kollage och ditt måleri har samma grund och installeras hierarkilöst i relation till varandra. Jag uppfattar dig som en konstnär som fördjupar sig i en sak under en längre tid, därför vill jag börja med att fråga hur din konstnärliga process ser ut?
När jag börjar arbeta har jag en känsla av åt vilket håll jag vill och sedan är det som ett förhandlande över hur jag ska nå dit. Först målar jag något som jag kanske tycker inte riktigt håller och målar över, sen tänker jag ”nej, det var nog rätt bra egentligen” och försöker skrapa fram det gamla. Jag har gett upp tanken på att göra en vettig grundteckning, vilket jag var väldigt noggrann med förr. Det var därför jag började kalkera, för att det går fortare. Jag jobbar parallellt med olika saker hela tiden; när jag är i ateljén målar jag och hemma sitter jag med mina kollage framför datorn. Ofta jobbar jag under en så lång period som möjligt, mest för att filtrera bort mina egna spontana intryck. Det har väl att göra med att jag har svårt att se mig själv som en originell tänkare. Jag kommer på saker lite vart efter, tar bort någonting och lägger till. Jag ser någonting på stan eller läser något och tänker ”det där var väl kanske inte så dumt” och så lyfter jag in det; det är ett ständigt omförhandlande. Jag sätter även upp det jag jobbar med runtomkring mig för att se om det fungerar i skala. Ofta målar jag väldigt länge på olika delar tills jag tycker att det funkar. Jag kan lätt fastna i ett hörn och målar väldigt noga på någon detalj. Det kanske inte ens är någon som tittar på den delen sen.
Vad är det som gör att ett verk fungerar eller inte?
Jag har kommit fram till att det är ljud. När målningarna inte fungerar, då är det som att det brusar massor av flimmerljud. Sen försöker jag jobba tills det har stelnat helt, tills det har blivit tyst. Det låter kanske lite märkligt, men jag vill att det ska vara olika tempo i målningarna, att de inte ska vara helt konsekventa. Jag vill att vissa processer ska gå 23 ISELIN PAGE Intendent, Artipelag TID & PLATS Juni 2018, Malmö ARTIPELAG fort så att det står i kontrast till något som har tagit lång tid. Sedan ska de mötas och harmonisera, så att det blir tyst. Det är svårt att komma närmare än så.
Det finns något väldigt mörkt i dina verk, inte bara i motiven utan även i färgpaletten. Gråskalan mot det mörkt gröna och blåa återkommer i alla dina målningar och kollage. Vad är det med det mörka som intresserar dig?
Det här dunkla uttrycket har nog delvis skapats för att förlagan oftast är ganska stel. Jag tror det har uppstått som någon form av kontrast till mina kollage som ju är ganska hårda. Jag skriver ut kollagen i gråskala för jag vill komma med färgerna själv, jag vill att det ska vara mjukt. En färg vandrar ofta ur en målning och in i en annan, de hör ihop så till vida, även om jag ser på varje målning som ett verk i sig. Dunklet hjälper mig att harmonisera målningarna. Var och en är sin verklighet eller sin form, men det finns ju något dunkelt som de alla bär på. Det blir bara mörkare och mörkare varje gång jag målar. Jag har insett att det finns någonting där som just nu känns väldigt viktigt. Det är någonting i det här dunklet som känns tryggt.
Dina digitala kollage började som förlagor till dina målningar, men har utvecklats till att bli verk i sin egen rätt. Ser du fortfarande kollagen som ett första skede, som en förberedelse till måleriet?
Kollagen började som ett verktyg inför arbetet med målningarna, sedan blev jag intresserad av kollage som ett uttryck i sig. Jag insåg efter ett tag att jag hade hållit på med det i flera år utan att reflektera över att det kom så självklart. Kollaget Boardwalk (s.16) hade jag till exempel inte tänkt skulle bli en målning från början men ända blev det så. I ateljén behandlar jag inte kollagen med silkesvantar, det stryper all form av kreativitet, så verket är ju ganska skadat. Ja skar upp det och skannade in det i olika bitar och sedan har jag satt ihop det digitalt igen.
Tejp återkommer ofta på olika sätt. När jag ser på dina kollage så verkar det självklart att tejpen kommer därifrån, eftersom den har en funktion och håller ihop bitarna, men tejpen dyker även upp som ett material i olika sammanhang, båda i och runt dina kollage och målningar. Hur fick tejpen en plats i dina verk?
Jag använder väldigt mycket tejp. Det är delvis för att det går fort, jag vill inte tänka för mycket. När jag väl får en ingivelse så måste det gå undan. Det handlar om att jobba i olika tempon, en månad kan jag jobba väldigt länge med en målning. Emellan tänker jag ”jag orkar inte, nu skiter jag i den här”, och så ställer jag undan målningen och försöker sätta ihop någonting annat jättefort. Båda är ju lika viktiga och allting bildar någon form av helhet i slutändan. Kompositionen innehåller olika tempon och det finns någonting väldigt snabbt i tejpen som jag hela tiden återkommer till. På sistone har jag även använt en hel del tejp i utställningssammanhang, vilket gör att det blir en tempoväxling i verken. Målningarna är gjorda på träplattor och är ganska tunga, de kommer att klara sig hur länge som helst. Tejpen däremot klarar sig bara över utställningen. Det blir som olika tidsrymder, bredvid varandra. Det finns något i det som tilltalar mig och som jag tycker är viktigt.
Det finns en dubbelhet i dina verk som är intressant och som lyfts fram av kontrasten mellan materialen, det som står kvar bredvid det som försvinner, eller det digitala i relation till måleriet. Denna dubbelhet existerar också till en viss del i dina motiv, i det konstruerade kombinerat med det naturliga, eller det abstrakta jämsides med det figurativa. Hur tänker du kring det?
Mitt förhållande till naturen är väldigt dubbelt. Jag blandar träd som jag fotograferat med målade träd som står bredvid varandra. Det europeiska idéarvet är något jag är väldigt intresserad av; det är ju lite av en europeisk specialitet att försöka kontrollera och skapa sin omvärld. Just den här romantiseringen av djur och natur och att se andliga aspekter i naturen, samtidigt som vi är inne och petar hela tiden. INTERVJU 25 Om jag ska vara ärlig så älskar jag det konstruerade, som tuktade trädgårdar. Eller ännu bättre, romantiska trädgårdar som ska se naturliga ut, men som inte är det för att det finns en tanke eller en idé bakom. De är ett uttryck för att någon har velat skapa någonting genuint, men så fort du har velat skapa något naturligt så har du egentligen misslyckats. När jag skulle skriva min ansökan till Roos-stipendiet så tänkte jag ”vad är det jag gör – jag målar djur”. Det är ju så lätt, men det behöver inte vara det om man vågar ta det på allvar. Jag vill inte vara ironisk i mina verk. Jag har många försvarsmekanismer och kan vara nog så ironisk privat; då vill jag åtminstone vara ärlig när jag målar. Jag vill att betraktaren ska ta mitt arbete på allvar. Jag vill bjuda in betraktaren, men jag vill också lämna ett utrymme för betraktaren att tänka själv. Jag har själv aldrig tyckt om att bli skriven på näsan när jag ser konst eller läser en bok. Jag gillar inte megafoner, jag gillar nyanser och gråskalor.
När du pratar om betraktaren får jag en känsla av att du också pratar om dig själv. Är det för att du agerar betraktare till viss del, i ditt konstnärskap?
Ja, det är ju så. Jag håller mig nog på min kant, även i förhållande till mig själv. Det är svårt att stänga av, man tänker ju hela tiden. Det är så jag bygger mina landskap, de är ett resultat av samlade intryck under lång tid. Det blir väldigt mycket att jag sitter och tittar, det är väl det som tar sådan tid. Landskap har ju någonting, en horisont är så enkel men den säger någonting, det är en ingång. Det kan jag relatera till. Det finns en start, man bjuder in. Jag tycker att det är viktigt att verken är inkluderande, att de väcker någon form av association hos betraktaren. Som målare jobbar man oftast själv och sen så hänger man upp sina verk. Jag kan ju inte påverka hur någon uppfattar verken, jag måste lita på att de klarar sig själva, att folk tittar på dem och känner någonting. Tyvärr får inte jag vara med och det finns ju en sorg i det.
Verk i fallande ordning:
Boardwalk - 2018
Blue tree - 2018
Horizon (Delphinium consolida) - 2017
On the train - 2018
För mer info, vänligen besök Jonas portfolio.