I Judit Kristensens målningar är det svårt att inte tänka på den pandemi som vi just har genomlevt under de två senaste åren. Men hennes målningar genomsyras inte av en känsla av den desperata ensamhet som präglat tidens anda. Tvärtom utmärks Judit Kristensens målningar av en kyla som ger dem en närmast observerande och analytisk karaktär. Det framstår inte som särskilt förvånande med tanke på att Judit Kristensen innan sin konstnär- liga utbildning utbildade sig till psykolog vid Umeå universitet. Hennes närmast kliniska förhållningssätt till dessa emotionella känslotillstånd vittnar om en djup kunskap om det mänskliga psyket.
Det är med stor glädje vi tilldelar Judit Kristensen Fredrik Roos Stipendium och hälsar henne välkommen till Artipelag.
I SAMTAL MED JUDIT KRISTENSEN
Iselin Page, Intendent Artipelag:
Grattis till Fredrik Roos-stipendiet! Det ska bli jättespännande att få jobba med dig och lära känna dig och ditt konstnärskap. Något av det första jag tänkte fråga om, som slog mig när jag såg dina verk, är din bakgrund från psykologin. Innan du började studera på konsthög- skolan läste du fem år till psykolog. Vad tog du med dig därifrån till konsthögskolan och hur har ditt intresse för psykologi påverkat ditt konstnärskap?
Judit Kristensen:
Tusen tack för det, jag är väldigt glad och ser fram emot att arbeta med er! Jag återkommer till att försöka gestalta något slags psykologisk plats, ett mentalt rum eller tillstånd, och det finns nog alltid en exis- tentialistisk kärna i de verk jag vill göra, men jag vet inte om det är påverkat av ett intresse för psykologi eller av min utbildning. Jag tror faktiskt inte att det är det. Det är en svår fråga tycker jag, svårt att före- ställa sig hur ens förhållningssätt skulle vara utan en viss erfarenhet eller kunskap. Och både konst och psykologi är så abstrakt, svårt att avgöra vart den ena börjar och den andra slutar.
Iselin Page:
Det är kanske förståeligt att betraktaren drar paralleller mellan din konst och psykologin. För att förstå ett konstnärskap försöker man ju ofta placera det i en kontext som ger mening. När jag såg dina verk tänkte jag också mycket på de senaste åren som har varit präglade av pandemin. Verken framstår som väldigt relevanta i sin samtid. Nu har ju pandemin gått över i en ny fas, men tyvärr upplever vi en tid i Europa präglad av flera katastrofer, senast den fruktansvärda ryska invasionen av Ukraina. Ett krig som har skakat om hela den europeiska befolkningen. Nu tänker jag inte göra det här till en politisk fråga, men jag är ändå nyfiken på om din konstnärliga praktik speglar ett omvärlds- bevakande förhållningssätt?
Judit Kristensen:
Det finns någon slags självbiografisk rot i de verk jag gör, och jag plockar in aspekter från min omvärld och tid som jag tror kan hjälpa mig mot något jag söker efter. Jag har sedan väldigt ung ålder varit intresserad av någon slags alldaglig existens som en coronatillvaro varit gynnsam för. Jag har varit intresserad både av att själv skildra och av att ta del av andras skildringar av mer triviala aspekter av tillvaron. När jag var tolv brukade jag ta bussen från byn till stan och gå till Gallerix för att stå framför en affischreproduktion av Nighthawks av Edward Hopper, och jag är väldigt svag för Jean-Baptiste-Siméon Chardins vardagsscener eller hela Matt Bollingers konstnärliga produktion. Jag vet inte riktigt varför jag vill skildra den sortens tillvaro. Jag har tänkt på det och funderat på om jag önskar att jag fick förbinda de ensammaste och tråkigaste aspekterna av min existens med en genom kultur berättad kollektiv historia om vad livet består av. Hur som helst så har en coronatillvaro varit en inspirerande tillvaro, haha. Jag har också länge varit intresserad av något slags mentalt rum, att försöka skildra klaustrofobiska, tvetydigt hotfulla privata hemmiljöer eller sömnproblem och upplevelsen av att dagar och nätter flyter ihop, vilket också coronatiden varit gynnsam för. Men utöver det vet jag inte om jag har ett särskilt omvärldsbevakande förhållningssätt, det är i alla fall ingenting jag söker efter.
Förutom att det så klart finns en medvetenhet om att ett konstverk relaterar till en omgivning och förstås i en kontext, vilket jag tänker att alla kulturutövare har något slags förståelse för. Jag tänker ibland att jag kanske lämnar något som andra förstår utifrån sina personliga erfarenheter och associationer, och det tycker jag är väldigt fint, som att en speciell konstkommunikation kan få finnas, och en samhälls- kontext eller världsbild är ju något man måste förstå att en betraktare kommer vara påverkad av i uppfattningen om ett verk.
Iselin Page:
Förutom dina motiv och teman tycker jag också väldigt mycket om din stil och har speciellt lagt märke till de stora öppna ytorna i teckning- arna samt färgpaletten i målningarna. Tittar man på dina äldre verk känns det ändå som att du hittade din stil rätt tidigt i din konstnärliga karriär. Jag skulle vilja veta lite mer om ditt intresse och förhållnings- sätt till måleri och teckning. Har du alltid varit intresserad av att uttrycka dig visuellt?
Judit Kristensen:
Tack så mycket, vad fint att läsa det. Ja, det har jag. Min tio år äldre syster brukar berätta för mig att jag tecknade så mycket som bebis att hon som tioåring var rädd att hennes lillasyster hade fötts sinnessjuk. Jag låg tydligen mest på golvet och maniskt producerade teckningar med horror vacuikompositioner av huvudfotingar, med en hängiven- het och ett penngrepp som hon brukar säga såg absurt ut för en bebis som knappt kunde gå, och hon försökte tydligen utan mina föräldrars vetskap hålla mig undan från pennor och papper för att hon var så orolig för min psykiska hälsa, haha. Som barn brukade jag också klippa mycket från färgade papper och göra visuella berättelser, och jag har alltid uppskattat en penna och papper om språk känts otillräckligt.
Jag har också länge haft en väldigt stor beundran och kanske överdriven romantisering av visuell kommunikation. Något som var betydelsefullt för mig var att hitta mina två första favoritkonstnärer. Den första hittade jag när jag var tolv och bläddrade i backar i en skiv- affär. Jag hade just upptäckt musik och var ganska nördig, och jag såg teckningen på omslaget till Cherry Kicks av Caesars Palace. Det var en flicka i bakgrunden på omslaget som gjorde något jag inte förstod men ändå kände en kraftig samhörighet med, vilket öppnade dörren för mig för vilka frekvenser något visuellt kan kommunicera inom. Jag köpte skivan så jag kunde få fortsätta titta på den. När jag kom till flickrum- met insåg jag att teckningen var dålig, enligt de mätinstrument jag fått lära mig av mina bildlärare. Huvudena var för stora, fötterna för små, flickan i bakgrunden som jag var förtrollad av verkade sitta men hade ingen stol. Jag blev irriterad, för jag minns att jag hade en känsla av att konstnären visste att händerna var för små och hade låtit det vara.
Jag fortsatte att titta på omslaget jag använt mina veckopengar på, och efter ett tag fick jag en känsla av att jag förstod något mina bildlärare och kanske hela vuxenvärlden inte förstod. Något visuellt kunde erbjuda en magi som inte var likställt med anatomisk korrekthet, det fanns någonting annat som var målet, någonting annat man skulle jaga, som jag inte har någon aning om vad det är, men jag har nog jagat det sedan dess, och jag hoppas jag får göra det resten av livet.
Den andra favoritkonstnären jag hittade var tecknaren till barnböckerna om Sailor och Pekka. Jag brukade läsa dem som ung tonåring för min systerdotter och blev fängslad av teckningarna, jag tror vi båda blev det. Det fick mig att göra egna äventyr också om mig och henne. En dag slog det mig att jag hade två favoritkonstnärer och kanske var intresserad av konst, och att jag borde lära mig namnen på dem, i alla fall se vilka de var. Jag kollade först på barnboken, den hade Jockum Nordström gjort. Sen öppnade jag CDn och kikade i lilla häftet, och när jag läste samma namn kunde jag inte tro det. Det kändes så absurt att ha plockat ut samma person ur det myller av visuella intryck som världen erbjöd. För dig och mig nu är det så klart logiskt att känna igen en konstnär i olika sammanhang, men för mig som tolvåring kändes det som magi att mina två favoritkonstnärer var samma person. Det byggde något slags allians mellan mig och något jag trodde jag var ensam om att ha hittat, ett tonårssjälvförtroende och skydd mot själv- censur, det var betydelsefullt.
Iselin Page:
Vilken historia och upplevelse. Det ger ju så mycket mening nu, att du tittade på Jockum Nordström när du var ung. Väldig kul är det också att du kan spåra ditt intresse för konst tillbaka till barndomen. Som en avslutande fråga är jag nyfiken på vart vägen går vidare för dig. Hur ser framtiden ut och finns det några idéer eller projekt som du vill dela med dig av?
Judit Kristensen:
Vad fint, tack för det. Ja, det är viktigt med tonårsidoler tror jag. Jag är glad för dem jag hade. Jag bor i Antwerpen sedan oktober, det är jag glad för, jag har en ateljé och en lägenhet som jag förutom en och annan timme på bar går emellan. Det har varit ett ganska trevligt liv. Och en och annan tur på utställningar. Antwerpen har en spännande konstscen. Jag var nyfiken på den från Sverige och nu är jag glad att få ta del av den. Jag kommer nog spendera lite tid här innan jag kommer tillbaka till Sverige. Antwerpen är också så trevligt placerat i Europa. Idag har jag varit i en stad som heter Aalst och lämnat målningar till en privat konsthall för en grupputställning som har vernissage i helgen, som det ska bli kul att vara med i, och dagen efter den öppnar åker jag till Sverige för att hänga en utställning på Örnsköldsviks konsthall som jag ser fram emot. Men tyvärr är nog båda dessa utställningar gamla nyheter när den här publikationen tryckts. En framtidsplan som är planerad till veckan efter utställningen på Artipelag öppnar är en utställning i London, med en grupp jag är väldigt glad av att få vara en del av, men i skrivande stund är den inte annonserad ännu. Och efter det är de flesta projekt jag ser fram emot tråkigt nog ”oannonserade”. Men jag hoppas att framtiden innebär att jag får fortsätta arbeta med konst, och jag är verkligen livslångt tacksam för hur förutsättningarna för det förbättrats tack vare detta stipendium.