Det gäller att sluta att måla när det är roligt, för då blir målningen bra säger Oskar Hult om sitt måleri och påpekar att det är viktigt att intuitionen avbryts i tid medan energin är kvar. Det är nog den energin som smittar av sig på betraktaren. Närvaron och lusten till måleriet.
Jag har svårt att sätta ord på Oskars måleri utan att trassla in mig i metaforer. Målningarna är för det mesta icke-föreställande. Här ryms så mycket, men berättas så litet. Jag tenderar att fylla i och prata om och runtikring istället för att beskriva just det jag ser. Men detta om och runtikring är en del av måleriet, det liksom pratar med sig självt samtidigt som det riktar sig mot sin omgivning. Varje enskild målning är sitt eget avtryck, men tillsammans kan de ses som ett gigantiskt partitur.
I sin undersökande praktik har Oskar under ett antal år lekfullt, och med stor närvaro, undersökt måleri som ett materiellt tids öde. Introspektion och reflektion blandas med intuitiva beslut och impulsiva utfall. Paletten är distinkt med dämpade jordfärger som samsas med klara kulörer. Penseln tecknar sig fram med en täckande färgpåläggning som ofta är pastos. Genom att exempelvis skära ut duken från en påbörjad målning, för att i nästa stund klistra på den uppepå en annan, arbetar Oskar med lager av tid och materia på ett ytterst konkret sätt. Humor varvas med dystopi, vardagsiakttagelser möter komplexa existentiella resonemang. Bleknade minnen av olika förnimmelser, tillfälligheter och erfarenheter materialiseras genom fragment som sammanförs
Naturen är en konstant inspirationskälla för Oskar. En målning är en del av en gren, en annan en väderprognos, en tredje kommenterar Onkalo (en konstruerad grotta, där kärnavfall ska lagras för framtiden), en fjärde funderar kring varför årstiderna tycks komma lika plötsligt varje år, en femte är tillsynes en blåbärslila baksmälla.
I en tid av viktiga digitala bild öden, ter sig Oskars målade ytor sig ruggigt närvarande, ja rent av verkliga. Målningarna är lagrade med tid och mening, materiella utsnitt ur ett tids öde. De fungerar visserligen utmärkt på skärmen som digitala ställföreträdare men det är först i verkligheten som betraktaren tillåts ta in dem i all sin materialitet. Till skillnad från den digitala bilden har målningen fysiska spår av en tidigare verksamhet. En tidskapsel som visar både det som var och det som är. Den frånvarande målaren blir påtagligt närvarande i målningen, här och nu.
Text av: Sigrid Sandström
Professor i fri konst, Kungliga Konsthögskolan