”Fredrik Roos Stiftelses stipendium år 2020 tilldelas Siri Elfhag för ett måleri med nära band till den europeiska konsthistorien. Hennes verk har en tendens att lämna det kroppsliga och sväva ut i ett universum som är nära surrealismens gränssnitt mellan den yttre ochiffrerade verklighetens drömska scenerier. Tavlorna ger en känsla av att måleriet håller på att lösa upp sig självt inifrån i en föränderlighet som har släktskap med den expressionistiska traditionens gestaltningar.”
I samtal med Siri Elfhag
Följande samtal ägde rum som en mejlväxling mellan Siri Elfhag och Iselin Page, 2019.
“Vad kan jag säga, o kära konstälskare, o godhjärtade drömmare? Behövs det hjälp? Säger inte måleriet allt? Vad är jag ute efter? För länge sedan sade jag att jag ville förföra genom omärkbara förflyttningar från en verklighet till en annan. Betraktaren fångas i ett nät och kan bara ta sig loss genom att gå igenom hela målningen tills man hittar utgången. Min högsta önskan: att skapa en fälla från vilken ingen, varken du eller jag, kan ta sig loss.”
– Dorothea Tanning, 1986
Det är december månad och vintermörkret har lagt sig över Stock- holm, men det spelar ingen roll för Artipelag har just fått den färgglada nyheten att Fredrik Roos Stiftelse har utsett Siri Elfhag till årets stipendiat 2020. Tiden är knapp för att hinna producera en utställning och en katalog och vi kontaktar genast Siri. Två dagar senare ses vi på Café Kafferepet i centrala Stockholm. Omgivna av pensionärer sitter vi där med var sin mandelkaka och en kopp kaffe för att diskutera den kommande produktionen. Vi bestämmer oss för att följa upp mötet med en digital brevväxling som senare kan publiceras i katalogen för att Siris röst ska finnas med. Efter mötet har nyfikenheten kring Siris arbete och process blivit starkare och jag får käns- lan av att det finns ett personligt djup i hennes målningar som jag vill utforska. Bollen ligger hos mig, och jag skickar min första fråga till Siri.
Iselin Page:
Jag upplever att dina målningar besitter en sensibel kraft som får mig att se min omgivning annorlunda. Jag tänker genast på hur en känslomässigt anlagd målare tillåter sitt måleri att skörda frukterna av per- sonliga erfarenheter. Själv beskriver du ditt konstnärskap med ord som "emotionell kannibalism". Till vilken grad använder du dig av dina per- sonliga erfarenheter som relationer, drömmar eller fantasier i dina verk?
Siri Elfhag:
Jag inspireras av allt som någonsin skett i mitt och andra människors liv, och av människans, med blandade resultat, otaliga försök att hantera och bearbeta dessa händelser, omvandla dem till något ”gott”. Jag tänker mycket på ondska och hur den ser ut inuti olika människor, vilka färger den skulle kunna ha. Och om den privata uppfattningen hos var och en har någonting med verkligheten att göra. Bilder vi bär med oss ganska ofrivilligt, inre symboliska landskap som vi knappast vet vem som är ansvarig för. Någonting jag har arbetat med nästan konsekvent ända sedan jag började måla är ett tema som först var outtalat och sen fick namnet ”emotionell kannibalism”. Jag tror att jag har jobbat med samma sak hela tiden, egentligen innan jag började måla också. Kanske så långt tillbaka i tiden som när jag var barn och lekte. Ofta lek- te jag familj eller relationer, det kunde vara vad som helst, vilka objekt eller föremål som helst som ingick i olika sorters relationer. Och jag lek- te samma sorts lekar om och om igen. Den som söker kontakt och den som svarar, accepterar eller avvisar. Jag minns den dagen jag slutade leka, jag var 12 år. Och plockade upp mina barbiedockor för att ännu en gång sätta igång med en lek som plötsligt kändes onaturlig, konstlad.
”Vi lekte med barbies, där vi satte på och plockade av dem solglasögon så deras uppspärrade ögon fick oss att haja till.”
Det gick inte längre. Jag drabbades av sorg och ett behov av att skapa växte istället, att kunna framkalla samma typ av scener som en gång ut- spelat sig i leken fast denna gång i ord och bild. Jag tecknade och skrev. Och sista året på förberedande konstskola började jag med oljemåleri. Från början trodde jag att mitt måleri inte handlade om någonting, att det bara var olika försök att bemästra pensel eller färg. Men sen började jag se berättelser i bilderna som verkade höra ihop. Relationsberättelser. Och precis som från första början är det inte bara relationer mellan människor, utan även mellan djur eller objekt, döda ting som lever. Och det de alla sysslar med är en desperat, evig strävan att försöka mötas, vara nära varandra och förstå varann. Även om det är skogen som försöker bli ihop med de bestar eller vad det nu är som leker i den.
Iselin Page:
Jag kan inte låta bli att som betraktare av dina verk se mig själv precis som du beskriver motiven, i en evig strävan att försöka mötas, vara nära och förstå. Det är som om verken förmedlar en stark förnimmelse av ett narrativ. Jag bjuds in till ett landskap av berättelser som
jag aldrig riktigt kan förstå. Kan du känna igen beskrivningen av att det bland dina surrealistiska inslag vilar något mystiskt och gåtfullt?
Siri Elfhag:
I mitt arbete, i konsten i stort eller kanske i allting så är det mystiska också det mest oumbärliga. Någon beskrev mitt måleri som att motiven ”morphar” in och ut ur varandra och aldrig står riktigt stilla. Jag är intresserad av hur yttre och inre bilder samspelar eller strider med varann, både när det kommer till vårt faktiska seende och vilka känslor vi lägger till (perspektiv) som påverkar saker och tings utseende. Att inte riktigt kunna förstå, som du säger, är för mig också det som ger mening. Om någonting har en alldeles för bestämd form vill jag luckra upp den. Det finns en berättelse men samtidigt kan den ibland liksom verka omöjlig att hantera. Att hantera känns som kontroll, och det vill jag inte ha. Jag tränar också hela tiden på att göra mig av med behovet att bevara eller äga mina bilder och att inte ta det som uppenbarar sig alltför personligt. Att låta dem komma och gå som de vill och istället överraskas av vad som fastnar på duken, vilket är svårt.
Iselin Page:
Det är intressant att läsa när du berättar om det emotionella och personliga bakom dina verk, men jag skulle också vilja veta mer om din process, metod och materialval. Jag uppfattar dig och ditt konstnärskap som väldigt öppna för att vidgas genom en kontinuerlig ut- veckling som inte är begränsad till måleriet. Hur förhåller du dig till de olika discipliner du arbetar inom? Har du en specifik process eller arbetsmetod som du vill berätta om?
Siri Elfhag:
Min arbetsprocess skulle jag beskriva som att jag jobbar med lager, där olika bildberättelser först formas för medvetandets övre och und- re skikt och sedan mina försök att förvandla dessa på duken. Därför består målningarna också nästan alltid av väldigt många lager som applicerats allteftersom. Ibland arbetar jag med en målning i flera månader, ibland i några timmar. Ofta målar jag över redan existerande målningar och ibland även andras målningar. Flera av verken jag gjorde på konsthögskolan var från början upphittade verk av en avliden hobbykonstnär vars tillhörigheter skulle slängas. Jag tog hand om några av målningarna och utgick från deras motiv för att skapa nya. När jag gjorde Dream Book så använde jag appen Instagram som hjälpmedel. Ur det massiva bildflödet samlade jag på mig hundratals bilder på framförallt historiskt måleri eller fotografi. Därefter gjorde jag ett sorts intuitivt urval. Det kunde vara en färg eller en kontur, en form som “kändes bra” för stunden. Jag studerade inte bilderna jag valde direkt, utan tittade på dem en kort stund och liksom fotograferade av dem med minnet, så som jag tänker att de flesta gör utan att tänka på det. Med en diffus minnesbild som utgångspunkt så tecknade jag sedan fram något annat. Någonting jag upptäckte med denna metod var att när jag gick tillbaka till originalbilden, efter att teckningen var färdigställd, så fanns där alltid någonting, något element som präglat dagens händelser. En sorts nyckel för att låsa upp det undermedvetna och komma åt ännu ett lager i mig själv.
Iselin Page:
Trots att du är nyutexaminerad har du redan en stilsäkerhet och mognad i dina verk som får tankarna att flyta mot en centraleuropeisk och amerikansk målartradition. När jag ser på dina arbeten tänker jag genast på konstnärer som Willem de Kooning och Dorothea Tanning. Jag får känslan av att det finns internationella influenser och en stark målartradition på konsthögskolan i Umeå. Vad har fem år på den skolan betytt för dig i din konstnärliga utveckling?
Siri Elfhag:
När jag blev antagen till Umeå så var det mycket måleri på sko- lan och en målartradition som du säger. Men under mina studie- år har lärare kontinuerligt bytts ut och jag upplevde kanske att den enda fasta punkten till slut blev byggnaden i sig. Jag drog mig nog också tillbaka till min egen ateljé ganska mycket. Socialt skulle jag säga att tiden i Umeå har påverkat mig allra mest. Utan de människor och händelser som utspelat sig där så hade ingen konst heller blivit till. Umeå har för mig ibland verkat mer surrealistiskt än målningarna jag gjorde. Men i slutändan kanske alla sammanhang är lika obegripliga.
Läs mer om:
Siris konstnärsskap: http://www.elfhag.com/
Utställningen: https://artipelag.se/utstallning/fredrik-roos-stipendium-2020