Frida Peterson - 2024

Årets Roos-stipendiat är Frida Peterson, som skapat en konstnärlig bland-form som består av en vildvuxen flora av konstnärliga och mindre konstnärliga material som hon behandlar med en stor respekt. Kanske kan man ana att hennes kunskap inom konsthantverket utgör en betydelsefull dimension, en långsamhet som manar till eftertänksamhet. Det vore dock fel att påstå att Frida Petersons konstnärskap bara skulle vara hantverks baserat. I hennes arbete finns också en konceptuell dimension. Hennes konst närmar sig frågeställningar som oscillerar mellan estetiska och andliga reflektioner, som är vanligen förekommande i samtidskonsten.

Det gäller inte minst hennes avgångsutställning från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 2023, där hon lät en flock fåglar från Skeppsholmens fauna ta utställningsrummet i besittning med sin säregna koreografi. Änderna invaderade också hennes sinnrika rekonstruktion av Sigurd Lewerentz ikoniska tegelaltare från Klippans kyrka. Det kom därmed också att artikulera förhållandet mellan natur och kultur som en av vår tids stora ödes-frågor. Vi hälsar Frida Peterson hjärtligt välkommen att utmana Artipelags identitet.

I SAMTAL MED FRIDA PETERSON

Adam Rosenkvist: Stort grattis till Fredrik Roos-stipendiet! En röd tråd i dina verk är att de söker tillvarons svårfångade aspekter i det välbekanta och alldagliga, och i naturen. Jag upplever att verken på ett lekfullt sätt drar ihop avståndet mellan jordelivet och det stora okända, tills bara en tunn, nästan omärkbar hinna skiljer dem åt. Jag tänker särskilt på din examensutställning, Den helige Anden. I den spatserade en flock nyfikna fåglar, gjorda i papier-maché och tyg, runt en fullskalig kopia av Sigurd Lewerentz altare till Sankt Petri kyrka i Klippan. Hur hittade du till den här tematiken?

Frida Peterson: Tack! Jag är så väldigt glad och hedrad. Mitt examensarbete kom till genom parallella impulser. Först och främst är jag väldigt glad i fåglar. Under min master tillbringade jag mycket tid med att promenera runt i centrala Stockholm. Under vinterhalvårets morgnar brukade jag stanna och dricka kaffe vid en utfodringsstation mittemot Kungliga slottet och kika på när ankor och vadare festade loss. För mig är det triggande att titta på fåglar. De är närvarande, kroppsliga, ofta närgångna och samtidigt oåtkomliga. Sjöfåglar rör sig på gränsen mellan världar: vattnet, himlen och en utfodringsstation vid slottet.

I Sigurd Lewerentz kyrka i Klippan står lyktstolparna med böjd hals och bugar sig lätt. Altaret är stort som en tjockmatta och byggd i funktionalistisk stil – ett altare som ska fylla en funktion och även det befinner sig på gränsen mellan världar. Innan jag började min master bodde jag i Malmö och hade någon form av kris. Eller kanske inte kris, mer en tid av tristess och händelselöshet. Kanske började jag känna mig gammal, eller som en förvirrad konstnär. När min morfar gick bort åkte jag till Böda kyrka på Öland för att lyssna på själaringningen.

Böda är en liten landsbygdsort med brist på präster, så gudstjänsten hölls i stället av en gammal pilot. Jag tyckte om hans predikan och funderade på vad jag skulle prata om ifall jag hade fått predika. Något år senare kontaktade jag präster i Malmö och hade ateljé-samtal. Jag hade likt Lewerentz lyktstolpar drabbats av en längtanefter att kröka halsen lite och jag blev nyfiken. En inspirationskälla till min examensutställning var även Giottos freskPredikan för fåglar(utförd ca. 1297–1300, reds. anm.), som föreställer Franciskus av Assisinär han predikar för en grupp fåglar.

Adam Rosenkvist: Ateljésamtalen med prästerna måste ha gett många oväntade infalls-vinklar till din praktik. Det är också så påtagligt att du har studerat fåglarnas vardagskomedi: hur de rör sig, gestikulerar och förhåller sig till varandra som grupp – nästan som en Bruno Liljefors målning i sociologisk tappning! När jag har tittat närmare på dina skulpturer har jag noterat att du ständigt framhäver stygnen, penseldragen och materialen. Du understryker därmed verkens tillblivelseprocess och det handarbete de har växt fram ur. Hur ser din process ut? Och vilken kunskap sitter i handen?

Frida Peterson: I mitt arbete tycker jag mycket om monotona rörelser. När jag lärde mig sticka för många år sen fick jag höra att tricket var att hitta en rytm och inte fokusera på den enstaka maskan. En rörelse måste på ett själv-säkert sätt ge kraft in i nästa och först när du hittat rytmen blir det bra och arbetet kommer då att sticka sig självt. Det är en så bra beskrivning av många hantverksmässiga tekniker och går igen i nästan allt jag gör.Min bakgrund är inom textilt hantverk, vilket jag har studerat i många år. De senaste åren har jag arbetat med en större variation av material än bara textila, men jag tror att jag tagit med mig tempot ini dessa tekniker. För när jag når det där rytmiska blir huvudet tomt och jag kan arbeta hur länge som helst.Min process inleds ofta av att jag hakar upp mig på något. Det kan vara någonting jag tycker är vackert, intressant eller som pirrar. Och sen tänker jag att jag borde arbeta med någonting helt annat. Något mer genomtänkt och välplanerat. Men det går inte. Detta, i kombination med att jag hittar ett material och en teknik som känns eggande, gör att jag börjar arbeta.

Jag tänker att jag arbetar lite som en vävare. Vävaren bygger sin bildner ifrån och upp, ungefär som att teckna en bild från en sida till en annan. Jag vet inte riktigt hur kompositionen eller helheten blir förrän på slutet. Det ena leder till det andra och sakta föds en stämning, ett tema, en scen. Det är så svårt att skapa något som ger en känsla av att det fortfarande lever när det är klart.Ibland när jag har planerat ett konstverk på förhand och utför det enligt plan kan jag drabbas av känslan av att ha haft någonting levande och varmt i handen, men att jag på vägen har kramat livet ur det. Start-punkten övervinner verket. Jag känner att jag kommer närmre någon-ting levande om idén känns pinsamt oklar när jag börjar och jag undertiden försöker förstå vad den är. Jag vill fortsätta att titta på det med förundran och inte som en illustration av en process som redan är förbi.