Josefine Östberg Olsson - 2017

När Josefine Östberg Olsson presenterar ett verk, så handlar det sällan om att bara ställa ut något redan producerat eller att intervenera i den en ena eller andra konstdiskussionen. Vad vi ofta möter i själva utställningsrummet är istället skulpturala spår eller rekvisita från ett slags iscensatta situationer som griper rakt in i ett socialt komplext sammanhang. För henne handlar det om en konst som tar plats, på ett sätt som kan framstå som vresigt och irrationellt, men som därigenom också tvingar oss att omvärdera de samman- hang verket blir en del av.

I masterexamensverket Shift into Racing Strip in the Still of the Night (2016) var det exempelvis det offentliga rummet kring Götaplatsen och paradgatan Avenyn i Göteborg som stod på spel.

På Göteborgs konsthall, där själva utställningen visades, utgjordes installationen av delar från ett bilrace konstnären iscensatt längst med Avenyn, som med sina 201 meter visade sig vara exakt lika lång som en racingbana. Utgångs- punkten för verket var de olika världar som lever parallellt kring Götaplatsen, högst upp på Avenyn, med å ena sidan sina konstinstitutioner och å andra sidan den raggar- och bilkultur som tar över platsen vissa dagar och nätter. Den skulpturala delen strax innanför entrén i konsthallens rotunda, bestod av metalldetaljer och bilstrålkastare som var tjugonde sekund kompletteras med ett ljudspår från ett race som aktiverades av en sensor i samma stund besökaren kom in i konsthallen. På ett närmast påträngande sätt öppnade därigenom Shift into Racing Strip in the Still of the Night upp ett nytt rum för reaktion, där själva installationen i lika stor utsträckning kunde hänvisa till något som kommer att hända, som till något som redan har hänt. Josefine Östberg Olsson är en konstnär som gör lika mycket bruk av traditionella utställningsrum och vad betraktaren upplever där vid en given tidpunkt, som av det som finns utanför utställningsrummet, oavsett om det är det urbana offentliga rummet eller en annan tid. Det vill säga ett före eller ett efter den tid betraktaren umgås med verket i utställningen. När jag såg hennes masterarbete påmindes jag av vad hon, efter många år av konstnärligt prövanden, presenterat två år tidigare på sin kandidatutställning med målningarna Midnight Demon, Scorch Barracuda och Challenger in the Night (2014). Utgångspunkten för dessa bil-lackerade monokromer var en rad trasiga fordon, som längre inte gick att köra. Kanske kan vi säga att dessa verk markerar den konstnärliga nollpunkt som har fått hennes senare verk att börja ingripa direkt i den empiriska verkligheten utanför själva konstrummet, och samtidigt göra den till en del av sin form. En form som i detta fall speglar en spänning mellan olika ”kulturella” världar i samhället, utan att låta konstverket lösa upp dess motsägelser, eller än mindre försona dess olika krafter och intressen.

Ett annat exempel på detta är verket WORKHORSES (2015) där Östberg Olsson anställde en grupp arbetslösa som, av den dåvarande arbetsmarknads politiken, ansågs tillhöra Fas 3, det vill säga det sista stadiet innan man blir utförsäkrad. De arbetslösas ”jobb” blev i detta verk att spela på statliga Svenska Spels Jack Vegas-maskiner, som bland spelare ibland kallas workhorses, iförda T-shirts med samma tryck. Dess t-shirts ck de hämta i gallerirummet. Som galleribesökare vet man inte om detta verkligen pågår eller inte. Det enda man möts av i utställningsrummet är kontrakten mellan deltagarna och konstnären; kontrakt som redogör för spelschemat, betalningsavtal och adresserna till barerna där spelandet ägde rum. Här finns också en garderob med galgar där de arbetslösa hänger upp sina T-shirts när de inte jobbar. Ett verk som skapade obehag- liga, närmast absurda förbindelser och konflikter mellan den så kall- lade arbetslinjens politiska konsekvenser och en speldriven ekonomi.

Spelekonomin är något som också behandlas i ett pågående projekt som inleddes ungefär under samma tid. På affischen till Your Local Gambler (2014-) går att läsa: ”Become a venture capitalist tonight / you invest you get the profit”. Genom iscensättningar av bland annat ”trumbattles”, ”burn-out- tävlingar” och ”wrestlingmatcher” undersöks spelberoendets psykologiska mekanismer. Konstnären själv tar på sig rollen som bookmaker och arrangör och publiken förvandlas till aktörer med både makt att avsluta spelet och att bekräfta det, men aldrig möjligheten att stå utanför konstverket. På Moderna Museet Malmö arrangeras en ”trumbattle” där trummisar tävlar om vem som orkar spela längst. Konstnären går själv runt i publiken och samlar in publikens bett i detta vadslag i konstens namn, i denna allegori över vår samtida ekonomi.

När vi idag sätter ord på estetiska omdömen är vi inte begränsade till det sköna och det sublima, det vill säga de termer som kanske främst förknippas med estetikens ursprung som filosofisk disciplin; barn av både upplysning och kolonial modernitet. Ofta använder vi istället ord som intressant, tanke- väckande, sött, snyggt etcetera. Dessa omdömen saknar stark katarsisfunktion. Det vill säga de är relativt milda, knappast omvälvande eller chockerande. Orsaken till att termer som dessa tagit över det estetiska omdömet är en komplicerad historia. Men en av orsakerna är sannolikt att olika avantgardistiska rörelsers intresse för att chocka en borglig betraktare, allt mer kommit att förknippas med en otidsenlig heroisk maskulinitet och en kapitalistisk rovdrift där chocken och katastrofen fått en konstitutiv funktion.

Josefine Östberg Olssons konst bryter mot denna norm. Men det rör sig knappast om någon enkelriktad återgång. Den estetiska kategori som betyder mest för henne är gåshud. En fysisk reaktion hon förknippar med ett maxat elgitarr-riff eller en V8-motor som varvar upp. Men som vi har sett framkallar inte hennes verk den typen av effekter direkt på utställningsplatsen, utan för- lägger istället dem som en möjlighet, ”utanför bild”, som i fallet med Shift into Racing Strip in the Still of the Night.Till skillnad från många andra konstnärer som har arbetat med den rock’n’roll- och motorkultur vi förknippar med ungdomskulturens ursprung i amerikanska filmer som Rebel Without a Cause av Nicolas Ray och Dennis Hoppers Easy Rider, så har hon varken en exotiserande, ironiserande, dokumenterande eller kritiskt granskande relation till dess livsstil, attribut och ritualer. Snarare finns det en närmast saklig relation till denna rebelrelaterade kultur som Östberg Olsson är en del av och gör bruk av i sin konst, liksom ett insisterande på att även om dess attribut kapats och avradikaliserats, så bär den fortfarande på en förmåga att väsnas och ta plats även i sammanhang den vanligtvis inte hör hemma. Kanske är det där- för hennes verk aldrig ger intryck av att enbart handla om de sammanhang materialen till verken är hämtade ifrån? En känsla som förstärks av verkens titlar, ofta formulerade i VERSALER.

Text av: Fredrik Svensk
Konstteoretiker, Akademin Valand, Göteborgs universitet