MARTHA OSSOWSKA PERSSON - 2015

Hur kommer det sig att du började med konst?
Jag har alltid ritat och målat, som ensambarn var det det bästa tidsfördrivet. Redan som liten kunde jag försvinna in i ritandet i flera timmar och har på något sätt alltid velat bli konstnär. Det låter som en kliché, men det är verkligen så. Vägen till konsten har tagit några omvägar via konstförberedande utbildningar till att ha studerat arkitektur på Chalmers. Väl på arkitektutbildningen frågade en lärare mig varför jag inte gick på konsthögskola. Det blev som ett slags signal för mig och efter det fanns det inget annat alternativ än att söka mig vidare till konsten.

Och hur hittade du sedan din inriktning?
Till en början jobbade jag ganska brett med allt från att göra fotoserier, måla och teckna till att skapa animationer. Men under mina första år på konsthögskola började mitt arbete utveckla sig i en annan riktning och jag började röra mig mer och mer inom måleriet. Där började jag utforska förhållandet mellan kropp och kött. Till en början var det i sammanhang där kroppar i olika sinnestillstånd kolliderade och skapade intressanta poser. I min pågående process sker det genom att jag undersöker handen i olika sammansättningar och fångar såväl medvetna som omedvetna gester och beröringar. Handen är i mitt arbete en representation av kroppen, ett köttets redskap. Det som är återkommande i mina arbeten är mötet, eller en konfrontationen, exempelvis när kött möter kött eller när en kropp “kommunicerar” med en annan kropp. I måleriet har jag hittat ett sätt att kombinera det med min egen kroppslighet.

Vad är viktigast med ditt skapande, för dig?
Just nu är måleriet viktigt. I måleriet försöker jag gestalta. Det är som att det växer fram i färglager efter färglager i ett försök att framkalla rum för porträtterade kroppar att röra sig i. Det är som att jag söker en självklarhet i uttrycket. Storleken på målningarna är viktigt, som ett slags utmaning mellan mig och pappret men också i mötet mellan betraktaren och motivet. När jag målar använder jag mycket vatten, låter färgen flyta ut okontrollerat i pölar, ser på när det torkar, flyttar sedan pigmenten fram och tillbaka. Låter det torka igen. Jag bearbetar färglagren, tvättar bort, utgår från de spår som biter sig fast i pappret. Men skapandet handlar inte enbart om själva måleriet utan lika mycket om den process jag går in i och de idéer som ligger bakom mitt arbete. Jag har alltid sett mig själv som en berättare som försöker utmana mig själv och olika föreställningar som finns runt oss. För mig är det som att de frågor jag ställer mig genom måleriet kommer ut och testas i rummet. Just nu målar jag kvinnohänder, utgår från mig själv som kvinna och mitt sätt att betrakta. Ett slags inneboende nyfikenhet över det kroppsliga landskapet och konventioner. För mig är det som en ambivalent balansakt där jag pendlar mellan det förföriska och vackra till det sköra och våldsamma, det blir som en när bild som i sin tur blir till en abstraktion. Den brytpunkten är för mig väldigt intressant och på något sätt förstärker det den komplexitet som finns och som vi upplever hos våra kroppar.